Sorgligt och tomt

16.12.2018

Sorgligt och tomt

Min tredje valpkull som skulle få så fina namn får nu istället kallas änglakullen. Jag, hela familjen, valpköparna och vänner har väntat så länge på att Veras valpar skulle födas. Jag varvade semester med jobb hemifrån. Väntade, dag 58 blev 59, 60, 61, 62, 63. Vera visade inte minsta tecken på att något var fel, tvärtom så har hon mått bra hela dräktigheten. Jag väntade på förändrat beteende som bäddning, oro, hässjning och kanske en kraftig temperatur- sänkning, men ingenting av det hände. Vera såg ut att må prima och var egentligen precis som vanligt. De första dagarna var vi inte särskilt oroliga, men när vi började närma oss dygn 63 och inget hänt, kom oron mer och mer. På morgonen dygn 64 åkte jag till veterinären även om helt normala valpningar sker uppåt 68 dagar. Ingenting var normalt, något hade hänt den sista veckan och de fyra valparna hade somnat in för flera dagar sedan. De sista dagarna var det nog bara en valps fosterrörelser jag känt (eller trott mig känna?). Det går inte säkert veta vad som hände, men det hormonspel som föregår en valpning hade helt satts ur spel och det ledde till att hon helt saknade värkar, på veterinärspråk primär värksvaghet. Progesteronnivån var fortfarande för hög för att en valpning skulle starta och därför syntes inte någon kraftig temperatursänkning.

En stor tomhet just nu. Som tur är återhämtar sig Vera bra, även om det är så sorgligt att se att hon nu en hel vecka senare har börjat bädda lite som hon alltid gör efter alla vanliga löp.

Hennes hormoner vet inte att änglakullen somnat in.